Sotaryrket

Sotaren har varit en viktig del av samhället i flera hundra år. Vem som var den förste sotaren vet vi inte – men det sotades redan på medeltiden, då ofta i skarprättarens regi. Som en märklig motpol till exekuteringarna kunde han istället hjälpa till att rädda liv genom att sota och ombesörja brandskydd.

Redan på 1300 talet nämner Magnus Eriksson vikten av sotning i stadslagen. Anledningen var behovet av brandskydd. De flesta byggnader var av trä och bränder i och omkring hushållens eldstäder var mycket vanliga. Därmed blev också konsekvenserna förödande.

År 1525 gick de båda palatsen Tre Kronor och Karlberg upp i rök. Tre år senare fick de kungliga slotten sina egna sotare, och på 1600-talet blev sotningen föreskriven i kommunala brandordningar.

Till en början var det vanligt att professionella sotare importerades från Tyskland – ett land som i sotningshänseende alltjämt setts som föregångare. Med tiden infördes lärlingssystem och egna svenska utbildningsformer.

Sotningen blev obligatorisk i städerna 1923, och på landsbygden år 1962.

SOTAREN – ÄNNU AKTUELL I BRANDBEKÄMPANDET

Mycket kring skorstensfejaren är tämligen okänt för många, trots att skorstensfejarens kunskaper är viktigare än någonsin. Nästan hälften av bränderna i småhus är eldstadsrelaterade.

Med tiden har sotaren fått nya arbetsuppgifter. Den dåliga inomhusmiljön, bland annat som följd av den industrialiserade världens täta byggnader, har skapat ökade problem med allergier och astma. Därför bekämpar sotaren idag inte bara orenheter och beläggningar i rökkanaler, utan också smutsen i våra ventilationskanaler.

Skorstensfejarteknikern är, med sin mångåriga utbildning inom bland annat värmesystem och byggnadsteknik, en partner när det gäller samhällets ökade krav på sänkta koldioxidhalter. Samtidigt är han en energikonsult som kan knepen för sänkta uppvärmningskostnader och behagligare inomhusklimat.